.....Avslöjas äntligen! 

Spökryttaren heter den, och bygger även denna gång på StarStable- världens fantastiska natur och väsen.

Vanessa, en tjej som älskar hästar, ska bo i Firgrovebyn i två veckor för att praoa hos den tävlingsfixerade Minka, och lära sig mer om terrängtävlingar och regler kring banor.

Men under tre dagar blir Minka störtförkyld och kan endast be Vanessa om sånt som att inspektera banorna, tävla på dom själv och kanske redan nu börja planera slutprovet, som innebär att hon ska bygga en egen liten bana i Firgroves skogar. Under de tre dagarna upptäcker Vanessa något mystiskt och när hon och hennes häst, Firestorm, rider på en av Minkas svåraste banor senare än vanligt, tycker Vanessa höra ett ljud hon aldrig hört förut... Kan det komma från den lilla skogsdungen längre bort? Och är det som länge varit en legend, sant?

Frågorna är många.. Kommer hon klara slutprovet? Vet hon tillräckligt mycket om det för att bli godkänd på praoen? Är det Vanessa som inbillar sig ljudet? Och i sånna fall, vad är det som låter?

Verkar den intressant? Ser hur som helst fram emot att skriva den!   

Detta är det absolut sista inlägget som handlar om Flammande kärlek.

En kort epilog som avslutning på novellen!

Jag höll andan, lutade mig fram, och följde med henne i rörelserna. 

Vi landade med marginal på andra sidan hindret och bröt av till trav. Vi travade en bit, sen så höll jag in Supernova och tittade bakåt på Josh som kom galopperande efter oss. Vi red upp på kullen vi tänkt oss, sadlade av hästarna och lade ut filten på en grön gräsplätt. Vi dukade fram saft och lite småkakor och släppte hsästarna så de fick beta. Vi slog oss ner och tittade ut över ängarna. Jag vet inte varför, men jag makade mig ännu närmare Josh än jag redan var. Han lade armen om min midja och jag lutade mig mot honom.

- Så vackert, suckar jag.

Vi tänkte nog samma tanke, för precis samtidigt vände vi oss om och tittade på varandra. Bara några centimeter till...  Vi var så nära. Stunden jag längtat efter hela lägret.

Kanske hade han också längtat. Hur som helst pressade han sina läppar mot mina, i flera långa minuter. 

- Jag älskar dig verkligen, Scar. Du är världens underbaraste person.

- Du med, säger jag och tittar på honom med et leende på läpparna. 

- Du måste lova att komma hit nästa år igen!

- Jag önskar jag kunde flytta hit till dig, säger jag.

Vem vet, kanske skulle det någon gång hända?

Då var det klart! Var den bra? ^.^

Gääsp, ganska trött nu. Jag och Supernova sover över på Gyllenbladet inatt, orkade inte rida hem till Moorland.

Gonatt!

♥

Följande morgon har vi teorilektion. Vi går igenom alla delar på hästen, och får även lära oss att känna igen bensjukdomar. Det mesta kunde jag redan, men lite nytt lär man sig alltid.

Än så länge hade jag inte sett till Josh. Han kanske gjorde något annat, funderar jag. Eller så har han tagit sovmorgon, den slöfocken!

Fast när han kommer till stallet på förmiddagen säger han att han har motionerat sin häst Sprayline i paddocken. 

- Ska vi rida ut i eftermiddag? Frågar jag. 

- Liite senare än vanligt, okej?

- Visst. 

Efter lunch red hela gruppen till Silvergladebyn, vi skulle fika på cafét. Jag tog en bit chokladkaka och ett glas saft. 

När vi red därifrån frågade May om jag ville rida först, hon kunde rida längre bak och hålla koll så att alla hängde med.

- Okej... svarade jag bara och travade förbi dom andra. 

Josh hade inte följt med, han hade sagt att han hade annat för sig.

- Scar, kan du sadla Supernova om typ en halvtimma? Frågar Josh lite senare.

- Ska vi rida ut då?

- Tänkte det, svarar han nonchalant.

Jag sprayar lite glansspray i Novas man och svans, borstar mitt eget hår, borstar Supernova tills hon glänser och kratsar hennes hovar. Jag skippar sadeln, tänker jag. Så jag tränsar henne och leder henne till Josh's lilla pole bending-bana. Han och Sprayline väntar där, och han har tydligen tänkt samma tanke som jag eftersom han inte heller har någon sadel.

Han hjälper mig upp innan han ställer sig på en tunna och svingar benet över ryggen på Sprayline, sen skrittar vi iväg på den stora vägen. Men det dröjer inte länge innan vi plötsligt känner en frän lukt bakifrån. Vi vänder oss om, och våra ögon möts av någonting hemskt. Stallet brinner! Min första tanke var att ringa brandkåren, men den låg knappast nära och det var bättre att vi försökte göra något än att vänta på något som skulle ta evigheter.

Så jag vände min häst på en femöring samtidigt som Josh travade iväg. Jag bestämde mig för att skynda på och manade på Supernova i galopp, en rytmisk sådan så att jag inte skulle skumpa allt för mycket.

När vi kom fram insåg jag att inte hela stallet brann. Det var på höloftet ovanför alla boxar. Då insåg jag hur farligt det var, när som helst kunde taket rasa igen och ... hästarna! Vi måste få ut hästarna!!!

- Josh, hästarna, ropar jag till honom.

- Jag vet, vi måste få ut dom! Svarar han.

Plötsligt inser jag hur nära röken är och att det är farligt att vara där jag är. Jag sitter av Supernova, leder henne till andra delen av byggnaden när elden troligen inte når och där det finns en utgång ut från stallområdet. 

Det var tydligen inte en så dålig idé eftersom det redan stod 2 hästar där och Jenna, som försökte hålla koll på allt som hände, sa inget utan tog bara tag i Novas tyglar medans jag sprang tillbaka till det brinnande stallet.

Josh hade fått tag på en häst som han gav till mig, men röken började tjockna rejält och vi behöver verkligen skynda oss.

Både jag och Josh sprang in, tog två hästar var och vips vara alla hästar ute. Utom en! Jag kände tårarna av röken komma, jag blinkade bort dom och sprang fram till Josh. 

- Det är en kvar! 

- Jag tar den, säger han med stadig röst.

Han springer in, hukad och förhoppningsvis håller han andan.

- Josh..! Men han varken lyssnar eller bryr sig.

Jag känner hur oron växer i mig, när som helst kan stallet rasa och både hästen och Josh bli begravada.. Tanken får mig att vilja springa in och hjälpa dom. Men det gör jag inte, jag skulle bara förvärra allt. 

När jag tror att han har svimmat av röken kommer han ut, med hästen i släptåg. Han räcker mig grimman och jag joggar sakta till andra sidan gården, där alla andra är.

- Alla är ute, ropar jag lättat till Jenna. 

- Vilken tur! Har någon ringt brandkåren?

- Jag har, svarar May och håller upp mobilen. Dom kommer nog snart. 

Mycket riktigt, efter tio minuter hörs de tjutande sirenerna.

De släcker elden, och meddelar att det inte tar mer än någon månad att få ordning på allt som brunnit upp.

Josh kommer också till den lilla delen av byggnaden där det fortfarande är fullt med människor och hästar.

- Vi klarade det! Säger jag och kramar honom hårt och länge.

- Tillsammans, säger han. Samarbete.

- Mmm, mumlar jag och börjar gråta. Tänk om allt hade brunnit upp!

Han tar tag i mitt huvud och ser rätt in i mina rödgråtna ögon.

- Vart tog vår uteritt vägen? Frågar han med en glimt i ögat. 

- Den brann upp, ler jag.   

En halvtimma senare skrittar vi återigen på vägen bort från stallet.

- Vilken dag! Utbrister jag.

- Tänk inte på det nu, Scarie. Säger han och tar min hand. Jag kan bara tänka mig hur det såg ut bakifrån, två personer ridandes mot solnedgången, hand i hand. Vilken underbar syn.

Nu är novellen Flammande kärlek slut, men inte helt ändå! För imorgon kommer det en Epilog till Flammande kärlek, och jag kan avslöja att snart kommer ännu en historia byggd på StarStable-världen finnas ute på bloggen!

Den serien kommer dessutom vara lite längre... Se fram emot det! :-) 

Det verkar som om Emmsan gillar att hoppa, inte sant?   

Men alltså en fråga bara: Hur vågar hon skrika och sträcka ut båda händerna, samtidigt som hon sitter på hästbaken??

En fråga vi aldrig lär få svar på.

Idag är det onsdag. Ni vet vad det betyder.

Onsdagsuppdateringar...

Första gången vi försökt gömma oss. Det gick bra. Vi var inne i typ fem minuter efter att spelservern stängts ner. Supernova ställde vi längst in vid UFO:t, och Scar sprang tillbaka till the Vinegård. Vi ställde oss bakom en dörr i vinkällaren och seriöst, jag trodde inte vi skulle bli hittade. Fast vi blev det rätt fort. 
Nästa gång ska vi kanske prova Demascusgruvan, det är tydligen bra att vara där.

Dock fick jag till ett sjuukt fint foto på Scarlett, hon kan verkligen konsten att se kaxig ut. Titta bah.

SNÖGGING <3

Ja, nu äre bara att vänta på att få komma in.

Det är väldigt rolig uppdatering, verkar det som. YEEE nya uppdrag.   

Eri sover över, yeee. Hursomhelst är det planerat att använda datorn sent sent, hehe. SSO Here we go CX

Eh, detta inlägg blev sjukt flummigt och över min förmåga. Men så blir det när jag bloggar från min lilla Xperia U.
Gonatt (inte).

Äntligen har jag bemästrat kunskapen om hur man använder Fraps, en av dom få sätt att filma SSO med. 

Tack tack tack Maria Moondaughter för länken!

Sååå, kanske inte riktigt fullärd inom Fraps-tekniken. Av någon j*wla anledning lyckas den redaer dom snuttar som jag vill ha med. Tack Fraps, tack. Men en video på knappt två sekunder lyckades jag i alla fall göra, hehe.